Här var en gång ett "blomstrande mentalsjukhus", med arbetsterapi och fyllt med aktiviteter samt café. Fast här samlades alla sorter av psykiska problem och sjukdomar, i alla väggar fanns ångesten och de vita rockarna bevakade noga de intagna. Låsta och öppna avdelningar, långvård och akutsjuka. Göteborg hade på Hisingen - Lillhagens sjukhus och som en liten stad i staden. Fast trots allt grönt så lyste all depression igenom. Lillhagens sjukhus, psykiatriskt sjukhus öppnat 1932, med till en början 900 vårdplatser.
Man började ta bort, stängde, ett tag blev det flyktingförläggning, man sparade. Idag finns några massiva byggnader som lämnats tomma. Här rymdes det på 1970-talet mer än tusen människor med svåra psykiatriska sjukdomar.
Sedan kom flera medicinska genombrott som gjorde det möjligt att minska antalet vårdplatser med fyra femtedelar. Runtom i världen blev de gamla mentalsjukhusen stående tomma i väntan på ett ovisst öde. Idag är det svårt att föreställa sig hur vården av psykiskt sjuka såg ut för några generationer sedan.
Patienter förvarades på stora, överbelagda sinnessjukhus. Den enda behandlingen var ofta farliga och tortyrliknande chockterapier, helt utan vetenskaplig grund. Arbetet med att avskaffa de stora institutionerna fortsatte dock, och 1993 bestämdes att allmänpsykiatrin skulle vara borta från Lillhagens sjukhus senast 1998. Avdelning efter avdelning lämnade sjukhuset och flyttade till Sahlgrenska sjukhuset och Högsbo sjukhus.
De äldre patienterna flyttades ut till sjukhem. Många patienter skrevs ut till egna boende i olika former. Bara den klinik som hörde till Östra sjukhuset fick vara kvar, i väntan på nya lokaler. 2006 lämnade de Lillhagsparkens sjukhus och flyttade till ett nytt vårdhus.
Här fanns så sent som på slutet av 1960-talet i kanten av området, dolt, ett hus kallat "stormen". Där var de riktigt sjuka, de hade galler och isolerade celler, skriken därifrån var otäcka. Visst fanns där de som ville göra bra med sitt jobb, men förmodligen tog det hårt på egna krafter att möta all ångest dagligen. Under de senare åren fanns en docent på psykiatriska kliniken som ville skapa "något nytt" med ex. träningslägenheter och mer för att få folk aktiva.
Tyvärr ville han ej ha motstånd, kritik och ofta var det personalen som fick det bra. Hade man bra kontakt med doktorn så kunde man få mer piller. En metod man använde var att sjukskriva folk - i efterhand - så kunde man indirekt tvinga dem att alltid ställa upp varje dag. Många bodde hemma men vistades här som en dagklinik. Fast det skedde dolda övergrepp, fusk och mobbning var allmänt. Människosynen var otrevlig. Gökboet i en modern tappning.
Allt bestämdes med kollektiv järnhand, det fanns änglar - men ingen satte sig upp emot de som styrde. Undantag finns alltid dock. Om psykisk sjukdom så tar jag med en kort berättelse.
Nobelpristagaren i litteratur Ernest Hemingway, som kanske är mest känd för sin bok Den gamle och havet, råkade hamna på en psykiatrisk klinik och blev utsatt för ECT. Han skrev efter detta till sin vän A. E. Hotchner: "Well, what is the sense of ruining my head and erasing my memory, which is my capital, and putting me out of business. It was a brilliant cure but we lost the patient. It’s a bum turn, Hotch, terrible."
Fritt: "Nå, vad är det för mening att förstöra mitt huvud och radera mitt minne, som är mitt kapital, och sätta mig utanför. Det var ett lysande botemedel, men patienten gick förlorad. Det är för jäkligt, Hotch, fruktansvärt." Strax därefter begick han självmord, genom att skjuta sig i huvudet.
Av göteborgarna kallades sjukhuset oftast bara för "Lillhagen", "Hagen" eller förkortningen "LS". Även använt som skämt i stil med "är du galen eller", så sa man - "Har du varit på Lillhagen eller?". Hemska tider.
Källor:
informahealthcare.com
goteborgslakaresallskap.se
svt.se
peterularsson.se
jornmark.se
ne.se
